Att luncha med en indisk familj.

Nu i veckan har praktiken börjat på riktigt. 

Nu i veckan har praktiken börjat på riktigt.
Vi fick ett rejält välkomnande på Bharati Vidyapeeth University där de har sitt Social Science Center, vilket inkluderade röd prick i pannan, sång, tal och föreläsning. De indiska studenterna gjorde allt för att vi skulle känna oss välkomna och hade gjort bland annat målningar på golvet med färgad sand i fina mönster och skrift. Vi fick även en föreläsning av Father Louis om Youth Power. Father Louis var en väldigt energisk man som viftade högt och lågt och i stort sätt skrek ut föreläsningen och då jag satt på första raden kände jag mig aningens förskräckt och rädd för spottstänk.  

Golvmålning.

Så här glad blir man av en prick i pannan som tydligen ska betyda att både lycka och gud är med en. Blessed liksom.

Efter detta fick vi i grupper om fyra följa med en av studenterna hem och äta lunch. Dags för lite genuin indisk familjestämning liksom. Vår värdinna hette Shubhangi och kunde inte många ord engelska men var snäll och trevlig och satt på golvet och bakade en herrans massa bröd. Detta var en riktig upplevelse. Och att bara ta sig dit. Jag, Britt-Marie, Jakob och Olof och några av de indiska studenterna klämde in oss i en buss (bokstavligen klämde). Att åka buss här är nog lite av en konst. Bussen stannar i tre sekunder. Högst. Då ska man klämma sig på med en drös andra människor, hålla balansen (eller ja, det är väl inte så svårt man står som packade sillar) och sen lyckas gå av på rätt ställe. Kan väl inte påstå att jag är jätteförtjust i trånga utrymmen. Men det var bara att gilla läget. När vi klämt oss av bussen var det dags för en rickshawtur in på en massa smågator och tanken om vart fasen är vi på väg. På något sätt hade jag föreställt mig det indiska hem vi skulle till som lite mer välutrustat än vad det visade sig vara.

Det är lite jobbigt att inse det här med klasskillnaderna.
I lördags var vi ute och festade med Lakshmis son och hans vänner på Miami, en riktigt fancy klubb. Verkligen fancy. Säkerhetsvakter och inga kontanter i baren. Hela stället andades pengar. Och idag har vi suttit på golvet i en lägenhet inte större än mitt sovrum hemma i ett område som var långt ifrån fancy.

Kossa på vandring i området vi lunchade i.

Poserande get, getekul ju! (ursäkta!)

 På något sätt blir jag inte så förvånad. Det är mer som att jaha ja där står en kossa och äter sopor. Eller där sitter en kvinna med ett barn och tigger. Där ligger en liten flicka på gatan och sover. Jaha där sitter en man på gatan och bajsar. Allt blir väldigt påtagligt men skulle man ta in allt skulle jag inte klara av att gå utanför lägenheten. Då skulle jag sätta mig på första bästa plan hem för att gå runt på rena gator, duscha i varmvatten och bara blunda för att fattigdom existerar. Jag undrar när känslorna kommer ikapp en och hur man reagerar då. Just nu är det rätt skönt att inte reagera.

Hur som, åter till lunchen. Efter lunchen gick vi en tur i området. Barn kom fram och sprang med oss vid sidan, folk tittade och det var väl bara kossorna som brydde sig om sitt. Vi fick gå med till ett tempel och offra till Ganeshguden (guden som har en elefantsnabel om ni vet) och även till några andra gudar i ett lokalt litet tempel. Barfota bugade vi oss framför altaret och lämnade blommor och löv. Religion är rätt viktigt här. Eller ja, det är nog mer viktigt än något annat känns det som. På torsdag är det för övrigt helgdag, då ska Ganesh firas med pompa och ståt! Ska bli spännade och se hur festivalen går till.

The host herself bakar bröd till lunchen.

Värdinnans mans syster som också lagade mat. Detta är alltså köket. Högra delen av rummet. På golvet.

De indiska studenterna som åt sin mat efter oss. Kändes mycket märkligt. Tydligen finns det ett ordspråk på hindi som säger att gäster är som gud, behandla därför gästen som gud.

Promenix i området.

Jag, Jakob och Olof i spänd väntan på maten. Ser ni vad välsignade vi är? Kan för övrigt tala om att den röda färgen hamnade överallt. Speciellt med tanke på Regnet.

Gata i området.

Det har varit många intryck. Man är rätt mos.

Idag har vi även varit på SOS Balgram (SOS barnbyar). De har ett projekt här med en barnby för 200 barn. Det finns 20 hus i byn och varje hus har en "mamma" som tar hand om 10 barn vardera. Tanken är att ge barnen ett familjeliv och de får även utbildning och chans till ett bättre liv. "Mammorna" är ogifta eller skilda kvinnor eller kvinnor med annan problematik som gjort att de inte har en egen familj. De får utbildning och sedan lön och pensionsfond och allt sådan så projektet blir även till stor hjälp för kvinnorna. Alla barn var otroligt välmående så barnbyn verkade rulla på. Pojkarna stannade tills de var 14 och då fick de flytta till ett Youth Hostel och flickorna stannade tills de fick arbete eller gifte sig. Det är rätt viktigt att vara gift här, kvinnan ska helst inte skilja sig även om hon blir misshandlad.

Lekande barn i barnbyn.

En gata i barnbyn. Mamman bor i husen med sina 10 barn.

Återigen husen i SOS Balgram.

Imorgon ska vi iväg och titta på ett annat projekt. Jag har inte riktigt fattat vad det är men jag återkommer :)

För övrigt kan jag berätta att det regnar. Inte lite hederligt svenskt regn. Det här är tydligen vad man kallar Monsun. Allt är fuktigt och tvätten torkar inte. Men annars är allt fint :)

Kram! Hoppas allt är bra hemma och att praktiken går fint för er med! Hur va första dagen? :)
(Det har suttit en man bredvid mig och snutit näsan i typ 20 minuter. Blä.)

Att äta i Indien.

Såhär kan det se ut.

Det här med maten känns såhär till en början lite förvirrande.

Det mesta är riktigt gott, eller ja, jättegott är det om än ibland lite kontsigt, och vad äter man med vad och hur? Eller ja, hur man äter, det gör man med fingrarna och med lite bröd som man på ett snyggt sätt tydligen ska fånga upp maten med. Detta snygga sätt kräver nog lite övning.Ett ställe vi var och käkade på hade typisk Maharasthramat (delen av landet som vi bor i heter Maharastra) och då fick man en stor tallrik med massa små skålar på. Sedan kom den ena indiska nissen ut efter den andra och skyfflade (det stänkte åt alla håll och kanter) i olika röror och såser i kålarna, sen fick man olika klickar med allt möjligt, potatiscurry, linsröra, bruna små avlånga bollar (typ som falafel) men jättetsarka. Sen vart det bröd i olika former. Matflödet tog liksom aldrig slut, la man fram ett nej tack kom en klick mat ändå och när man trodde att det var klart då kommer att lass med ris från ingenstans. Endel var jättestarkt och endel inte. Råkade man få en bit chilli i munnen skulle man dricka en klunk buttermilk. Fattade aldrig riktigt exakt vad det va men kanske förstadiet till smör, eller det som blev kvar när smöret är gjort? Eller så hade det inget med smör att göra, lite svårt att hänga med i allt här. I vilket fall som helst var denna klunk som skulle rädda smaklökarna från att brinna upp lite läskig, eller ja läskig och läskig, den va inte alls god, smakade som en blanding mellan cocosmjölk och gräddfil kanske. När jag ändå klagar lite kan jag passa på att säga att allt detta ätande är lite jobbigt just nu för jag har jätteont i magen. Heja youghurten!

Här kämpar jag med maten. Ser lite sliten ut men ni ville ju se lite kläder  :)

Vi har också ätit i en indisk skolmatsal. Lakshmi har grundat en skola, Orchid school och där ska vi ha vår bas för seminarierna. Skolan är för barn mellan 2,5 och upp till 9:e klass där ca 900 barn gick. Så, man tog sig en fyrkantig tallrik med olika stora ”hål” i. Sen var det bara att lassa i maten i ett passande hål. Skolmaten var inte alls stark och bestod av ris, två olika såser, och nån gul potatisröra. Plus ett runt bröd som påminde lite om amerikanska pannkakor i konsistensen.
På tal om mat så hade jag, Angelica, Lisa och Ida en kul juiceupplevelse idag. Vi frågade en man en "fruktaffär" på gatan var man kunde få tag på det kort som visar priserna för att åka rickshaw (Det finns en mätare i fordonet som tickar på och stannar den på ex 36 så kollar man på kortet hur mycket det är, utan kort kan man bli lite lurad) och det hela slutade med att mannen gick iväg och kopierade kortet åt oss. Under tiden fick vi vakta hans affär. Sen var det dags för färsk ananasjuice som vi satt och drack utanför hans lilla affär på fyra små plaststolar, tackade för oss och vinkade glatt.

Här vaktas det affär! Och ja, jag har gröna leggins på mig..

Just det ja, nu har jag indisk mobilnummer! Detta var för övrigt en liten procedur för att få tag på. (Matilda ditt simkort var avaktiverat men mobilen fungerar utmärkt!! ) Dels behövde de kopia på pass och visum, adressbevis och även ett annat papper som visade att vi var registrerade hos polisen. Allt för att säkra att vi inte är terrorister. Vi ser ju rätt farliga ut med våra bleka nyllen. Nästan alla papper vi fyller i har dessutom en egen ruta för faderns namn, adress och yrke och jag får skylla på att jag var trött men jag fick hjärnsläpp när jag skulle fylla i pappas mellannamn.

Så, 0091-58613772 är det som gäller!

Imorgon ska vi förresten på en timmes fotvård för 60 kr. Här ska det filas!

Kram!

Första dagarna.

21 augusti 2011, Pune

Vi har landat!
I alla fall fysiskt. När psyket ska hinna i kapp vet jag inte, vi är rätt trötta. Flygresan gick bra, men var lång och seg. 12 h senare landade vi på Mumbais flygplats och svettkörtlarna öppnades. Vi mötte upp resten av gänget (som kom några dagar tidigare) och begav oss till bussen som skulle ta oss till Pune. Bussresan var rätt galen. För det första kändes det som att bussen skulle skaka sönder och trots att det inte var mycket trafik så tutade alla som galningar. Som krydda på moset satte busschaffisen på indisk musik. Rogivande kan man tänka men musiken dånade på högsta volym , verkligen högsta volym. Som tur var hade Daniel resurser i form av ett par rejäla hörselskydd a la åka-traktor-stuk som jag fick låna så jag slumrade gott till och från under bussfärden.

Då vi var rätt tidigt ute, typ 06:00 på morgonen indisk tid var det inte så mycket folk i rörelse. Men jag såg en och annan kossa, massa hundar och några indier. Det luktade förresten rätt speciellt i Mumbai. Lisa tyckte det luktade curry, jag tyckte det luktade lite bajs.

Vi bor som sagt i två lägenheter här i Pune. Åtta stycken i varje. Riktigt lyxigt med en madrass på golvet, en vanlig toalett och ett hål i golvet (hur gör man?). Vi bor i ett lugnt område med mest pensionärer runt omkring så det känns tryggt. Lakshmi (vår handledare/indiska mamma) mötte oss såklart i lägenheterna när vi kom så vi är installerade och instruerade i hur vi ska låsa dörren. Så vi borde vara i rätt tryggt förvar nu!

22 augusti 2011, Pune

Idag har vi fått en guidad tur av indiska studenter. Jag och Lisa fick en egen liten guide som hette Adidti (tror vi) som visade oss runt och pekade ut en herrans massa saker som vi redan har glömt. Vi gjorde dock ett besök i en klädaffär för att införskaffa lite indiska kläder. Det finns massor med fint. Då jag lider av grav beslutsångest tyckte jag det var jättejobbigt att välja mellan alla färger och mönster men det blev en blåmönstrad curta (typ som en lång tunika) och två par aladinbyxor. Vi ska köpa mer imorgon så att vi inte går klädlösa J Då ska vi även få lite mer guidning.

Vi var även på restaurang hela gruppen och käkade, det är lite annorlunda för de kommer ut med mat och så lägger de upp mat på tallriken. Vi åt nanbröd och tre olika röror, allt var vegetariskt. Det va gott, maten lär inte bli något problem. Våra små maushis (vet inte hur det stavas men våra mattanter) lagar också jättegod mat. Igår kväll fick vi potatis med curry, nån blomkålsöra, ris och sallad. Frukosten består av yoghurt, bröd och frukt.

Jag borde väl nämna trafiken igen. Idag har vi åkt rickshaws (typ mopedtaxi med hytt) tillsammans på vägen med massa mopeder, bilar, människor, cyklister och en och annan elefant. Tuta och kör är det enda som gäller. Det kommer verkligen bilar från alla håll och kanter! Det finns inga gröna gubbar här inte när man ska korsa gatan. Man bara går rätt ut. Jag är livrädd varje gång.

Well well, detta var väl en första uppdatering. Ska försöka så ofta jag kan. Men vi lever och mår bra och det är jävligt coolt att vara i Indien!

 

Bild på vår balkong och lägenheterna runt om kring, (vår ser likadan ut utanpå) och bild ner på gatan. Lungt va? :)

Puss och kram!

Hej Indien!

Hej Bloggen!

Imorgon är det dags. Dagen D. Avfärd.
Eftersom det regnar som sjutton just nu känns det rätt gött att tillbringa kommande 3,5 månad i Indien, men jag kan väl erkänna att jag är en smula nervös. Eller ja, fel uttryckt, skräckblandad förtjusning kanske. Men kul ska det bli :)

Trots att jag är uppvuxen på landet, är jag även en smula rädd för kossor och vad jag har hört finns det massor med kossor i Indien. Av det heliga slaget. Så jag får väl se det som lite övning helt enkelt, börjar med en terapibild.


Väskan är packad och klar, så man kan ju säga att jag är redo.

Det ska bli underbart spännande och kul
kära vänner
vi ses igen till jul!

(obs dåliga rim kan förekomma lite då och då)

Puss och kram